Irjala: Från utsläpp till resurs. Det här kan Kristinestad kan lära av Norges satsning på CCU och CCS

I april deltog Business Kristinestad i Business Finlands delegationsresa till Norge med fokus på CCU och CCS, det vill säga infångning, användning och lagring av koldioxid. Seminariet ordnades vid Finlands ambassad i Oslo och samlade finländska och norska aktörer kring en fråga som snabbt håller på att gå från teknisk framtidsvision till konkret industriell verklighet. I den finländska delegationen ingick bland annat Business Finland, Business Kristinestad, Gasgrid Finland, Metsä Group, Outokumpu, Tampereen Energia, Westenergy samt flera hamn- och industriregioner.

Det som blev tydligt under resan var att CCS inte längre bara handlar om klimatpolitik. Det handlar om industriell konkurrenskraft, nya värdekedjor, logistik, hamnar, finansiering och regional utveckling. Kort sagt: precis sådant som avgör om mindre industristäder blir åskådare eller aktiva platser i den gröna omställningen.

Norge visar hur hela värdekedjan måste byggas

Norge har under lång tid arbetat strategiskt med CCS. Ett centralt exempel är Longship, Norges stora satsning på infångning, transport och permanent lagring av koldioxid. I presentationerna betonades att utvecklingen kräver flera delar samtidigt: infångning vid industrianläggningar, transportlösningar, terminaler, lagringskapacitet och långsiktiga kommersiella modeller. Utan samordning mellan dessa delar blir det lätt bara teknik på ritbordet, och världen har redan tillräckligt många ritbord.

En viktig signal är också att Norge och Finland har ingått ett bilateralt avtal/MoU om CCS. Det skapar förutsättningar för gränsöverskridande transport av CO₂ från Finland till norsk lagring. För finländska industriregioner betyder det att frågan inte längre är teoretisk. Finland saknar i praktiken samma geologiska lagringsmöjligheter som Norge, men kan bli en stark aktör i infångning, användning, mellanlagring, transport och industriell vidareförädling.

Ett av de mest konkreta exemplen kom från Hafslund Celsio i Oslo. Deras waste-to-energy-anläggning vid Klemetsrud ska fånga in cirka 350 000 ton CO₂ per år, med en fångstgrad på 90 procent. Enligt presentationen är ungefär hälften av koldioxiden biogen, vilket innebär att projektet också kan skapa koldioxidborttagning, inte bara utsläppsminskning. Anläggningen planerar att leverera den första infångade koldioxiden 2029.

Det här är särskilt intressant för regioner som Kristinestad och Sydösterbotten. Vi har inte samma industristruktur som Oslo, men vi har energiplaner, hamnlogik, bioekonomi, jordbruk, sidoströmmar och en växande diskussion om vätgas, metanol, biogas och biogen CO₂. Där finns en tydlig koppling: koldioxid behöver inte bara ses som ett problem som ska bort, utan kan också bli en råvara i nya industriella processer.

Kristinestad har en relevant position

För Kristinestad handlar CCU och CCS inte om att kopiera Norge rakt av. Det vore ungefär lika klokt som att bygga en fjord i Österbotten bara för att norrmännen råkar ha några stycken. Däremot kan vi lära av hur Norge bygger system.

Kristinestad har flera styrkor som gör området relevant i diskussionen:

Vi har ett strategiskt kustläge, närhet till hamn och energiinfrastruktur. Vi har en växande profil inom grön industri, bioekonomi och cirkulära lösningar. Vi har pågående arbete kring vätgas, metanol, biogas och industriella etableringar. Och vi har en regional roll där Business Kristinestad kan samla företag, forskningsaktörer, energibolag, markägare och offentliga aktörer kring nya värdekedjor.

Särskilt intressant är kopplingen mellan biogen CO₂ och nya produkter. Inom framtida metanolproduktion, elektrobränslen, växthusproduktion, kylkedjor, livsmedelsindustri och cirkulära industrikoncept kan infångad koldioxid få ett värde. Då blir frågan inte bara: “Hur minskar vi utsläppen?” utan också: “Hur skapar vi ny industri av det som tidigare betraktades som restflöden?”

Hamnar och logistik blir avgörande

En annan tydlig lärdom från seminariet var att transporten av CO₂ är en egen industriell fråga. Presentationerna lyfte marina lösningar, terminaler, flytande CO₂, fartygstransport och direkta kopplingar till lagringsplatser på norsk kontinentalsockel. Aker BP och Höegh Evi presenterade lösningar där CO₂ kan samlas in, renas, förvätskas, mellanlagras och transporteras vidare till permanent lagring till havs.

Det här är högst relevant för finländska kuststäder. Om Finland ska kopplas till en nordisk CCS-värdekedja behöver vi platser där CO₂ kan samlas, hanteras och transporteras vidare. Då blir hamnar, terminalområden och industriområden strategiska. För Kristinestad betyder det att vi bör följa utvecklingen noga och analysera vilken roll vi kan spela i ett framtida nätverk av mindre och medelstora utsläppskällor.

Alla platser behöver inte vara gigantiska industrikluster. I framtiden kan flexibilitet, markberedskap, samarbetsförmåga och smart logistik vara minst lika viktiga.

Tekniken finns, men affärsmodellen måste hålla

En återkommande punkt under seminariet var att CCS inte bara är en teknisk fråga. Teknikleverantörer som SLB Capturi, Aker Solutions och Ocean GeoLoop visade olika lösningar för infångning, bland annat modulära system, vattenbaserad teknik och lösningar för cement, avfallsförbränning, bioenergi, massa- och pappersindustri samt gasbaserad industri.

Men tekniken räcker inte. Det behövs betalande kunder, långsiktiga avtal, offentligt stöd, fungerande reglering och en marknad för koldioxidborttagning eller koldioxidsnål produktion. Hafslund Celsio lyfte till exempel hur avtal om carbon removals med aktörer som Frontier och Microsoft varit viktiga för att möjliggöra affärsmodellen. Det säger en hel del: framtidens klimatlösningar kommer inte bara att byggas av ingenjörer, utan också av jurister, finansiärer, kommuner, kunder och envisa projektledare med ovanligt hög tolerans för möten.

Vad betyder detta för vårt arbete framåt?

För Business Kristinestad gav resan till Norge flera viktiga slutsatser.

För det första behöver vi se CCU och CCS som en del av ett större industriellt ekosystem. Det hänger ihop med energi, vätgas, biogas, bioekonomi, hamnutveckling, beredskap och nya etableringar.

För det andra behöver vi förstå vilken typ av CO₂ som finns i regionen. Biogen koldioxid från bioenergi, jordbrukets sidoströmmar, biogasproduktion eller framtida industriprocesser kan bli särskilt intressant eftersom den kan kopplas till koldioxidborttagning eller användas i nya produkter.

För det tredje behöver Kristinestad positionera sig tidigt. Det betyder inte att vi ska lova färdiga lösningar innan värdekedjorna finns. Men det betyder att vi ska vara med där samtalen förs, bygga relationer till finländska och nordiska aktörer och se till att vår region finns på kartan när framtida investeringar, pilotprojekt och finansieringsprogram formas.

Kristinestad som testmiljö för nästa steg

Kristinestad har redan tagit steg mot att profilera sig inom grön omställning, cirkulär bioekonomi och industriell förnyelse. CCU och CCS passar in i denna utveckling, särskilt om vi fokuserar på det som är realistiskt för vår region: att vara testmiljö, samordnare, möjliggörare och plats för nya industriella samarbeten.

Norges erfarenhet visar att det krävs mod, långsiktighet och samarbete mellan stat, kommuner, företag och investerare. Den visar också att de regioner som tidigt förstår värdekedjorna får ett försprång.

För Kristinestad är frågan därför inte om CCS och CCU är “något för oss” i snäv teknisk mening. Frågan är snarare: vilken roll vill vi ta när Norden bygger nästa generations koldioxidvärdekedjor?

Det är där vårt arbete börjar. Inte med att försöka vara störst, utan med att vara tillräckligt förutseende, tillräckligt konkret och tillräckligt samarbetsinriktade för att bli relevanta. Det brukar, hör och häpna, fortfarande vara en ganska fungerande utvecklingsstrategi.

Angelique Irjala, VD Business KRS